torsdag 2 mars 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 67. Till Min Fader och till Er Fader

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiosjunde Kapitlet: Till Min Fader och till Er Fader
Grundat på Lukasevangeliet 24:50-53; Apostlagärningarna 1:9-12.

Tiden hade kommit för Kristus, att fara upp till Faderns tron. Som en gudomlig segrare stod Han i begrepp, att återvända med Sitt segerbyte till de himmelska salarna. Före Sin död hade Han för Sin Fader betygat och sagt: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra” (Johannesevangeliet 17:4). Efter Sin uppståndelse hade Han dröjt kvar på jorden en kort tid, för att Hans lärjungar skulle bli förtrogna med Honom i Hans uppståndna och förhärligade kropp. Nu var Han redo, att lämna dem. Han hade bestyrkt det sakförhållandet, att Han var en levande Frälsare. Hans lärjungar behövde inte längre tänka på Honom i förbindelse med död och grav. De kunde tänka på Honom som Den, vilken blivit förhärligad inför hela universum.
Jesus valde, att lämna jorden från den plats, som ofta blivit helgad genom Hans närvaro, medan Han vistades ibland människorna. Varken berget Sion, platsen för Davids stad, eller Moriaberget, där templet var beläget, skulle hedras på detta sätt. Där hade Kristus blivit hånad och förkastad. Där hade barmhärtighetens vågor, som än en gång skulle återvända med en än starkare ström av kärlek, slagits tillbaka mot hjärtan hårda som klippan. Dessa platser hade Jesus lämnat trött och med betryckt hjärta, för att finna vila på Oljeberget.
Den heliga shekina hade, då den lämnade det första templet, dröjt kvar på det östra berget, som om den ogärna hade övergett den utvalda staden. På samma sätt stod Kristus på Oljeberget och såg med trånande hjärta ut över Jerusalem. Skogsdungarna och gläntorna på berget hade blivit helgade genom Hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av jubelropen från folkskaran, som utropat Honom till kung. På dess sluttningar låg Betania, där Han funnit ett hem hos Lasarus. I Getsemane Örtagård, vid bergets fot, hade Han ensam bett och ängslats. Från detta berg skulle Han fara till himmelen. På dess höjder skall Hans fötter vila, när Han kommer för tredje gången. Men Han skall inte då stå på Oljeberget som en smärtornas man, utan som en förhärligad och segerkrönt kung, under det att judarnas hallelujarop blandas med hedningarnas hosianna, och rösterna från de återlöstas mäktiga skara skall svälla ut i jublande bifallsrop: ”Krön Honom, konungarnas Konung!”
Jesus, jämte de elva lärjungarna, ställde nu Sin färd mot berget. Då de gick genom Jerusalems gator, såg många med undrande blickar på den lilla skaran, vilken ledsagades av Den, som för några veckor sedan blivit dömd till döden och korsfäst av prästerna och rådsherrarna. Lärjungarna visste, att det skulle bli deras sista möte med Mästaren. Jesus tillbringade tiden med, att samtala med dem och upprepa Sin tidigare undervisning. Då de närmade sig Getsemane, stannade Han, för att de skulle dra sig till minnes den undervisning Han gav dem under Getsemanenattens ångest och vånda. Han kastade åter en blick på vinträdet, vilket tjänat som illustration, då Han talat om förhållandet mellan församlingen, Honom Själv och Fadern. Åter upprepade Han de sanningar Han då framställt. Allt påminde om Hans obesvarade kärlek. Även Hans lärjungar, som var Honom så kära, hade under Hans förnedring och lidande sagt emot Honom och övergett Honom.
Kristus hade vistats på vår jord i trettiotre år. Han hade uthärdat hån, skymf och begabberi, Han hade blivit förkastad och korsfäst. När Han står i begrepp, att fara upp till härlighetens tron och erinrar Sig det folks otacksamhet, som Han kommit, för att frälsa – skall Han inte nu undandra dem Sin kärlek och sympati? Skall Han inte ägna Sin kärlek och Sitt intresse åt den värld, där Han är uppskattad och där syndfria väsen väntar på, att få utföra Hans befallningar? – Nej, Hans löfte till Sina älskade, som Han lämnar kvar på jorden, lyder så: ”jag är med er alla dagar intill tidens slut’” (Matteusevangeliet 28:20).
När de nått Oljeberget, leder Jesus dem över dess krön till grannskapet av Betania. Här gjorde Han ett uppehåll och samlade lärjungarna omkring Sig. Hans ansikte lystes upp som av ett himmelskt ljus. Han förebrådde dem inte för deras misstag och felsteg. Ord uttalade med den innerligaste ömhet var de sista, som nådde deras öron från Mästarens läppar. Med händerna utsträckta, för att välsigna dem och med en försäkran om Hans beskyddande vård, lyftes Kristus sakta från dem och fördes uppåt av en kraft, som var starkare, än jordens dragningskraft. Under det, att Han lyftes uppåt, såg de bävande lärjungarna efter Honom med spanande blickar, för att uppfånga en sista skymt av sin uppfarne Herre. En sky tog Honom bort ur deras åsyn, och dessa ord bars tillbaka till dem, då en änglaskara tog emot Honom: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” På samma gång strömmade de ljuvaste och mest jublande toner ned från änglarnas kör.
Medan lärjungarna stod och såg uppåt, tilltalade dem röster, vilka ljöd som den ljuvligaste musik. De vände sig om och fick se två änglar i människogestalt, vilka sade till dem: ”’Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.’
Dessa änglar hörde till den skara, som hade väntat i skyn, för att ledsaga Jesus till Hans himmelska hem. Dessa två änglar, de förnämsta i änglaskaran, var de, som hade kommit till graven vid Kristi uppståndelse, och de hade varit med Honom under hela Hans jordeliv. Med ivrig åstundan hade hela himmelen inväntat avslutningen på Hans vistelse i en värld, som bar förbannelsens märken. Nu hade tiden kommit för den himmelska världen, att ta emot sin Konung. Längtade inte de båda änglarna efter, att få förena sig med skaran, som skulle välkomna Jesus? Jo, men i kärlek och sympati för dem Han lämnade kvar, dröjde de likväl på Oljeberget, för att ge dem tröst. ”Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen?” (Hebréerbrevet 1:14).
Kristus hade farit upp till himmelen i mänsklig gestalt. Lärjungarna hade sett en sky ta Honom bort. Samme Jesus, som hade vandrat med dem, talat med dem och bett med dem, samme Jesus, som hade brutit brödet med dem, Han, som hade varit med dem i båten och samma dag hade vandrat med dem uppför Oljeberget – samme Jesus hade nu gått, för att dela tronen med Sin Fader. Änglarna hade försäkrat, att samme Jesus, som de hade sett fara upp till himmelen, Han skulle komma tillbaka igen på samma sätt, som de sett Honom fara upp. ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom” ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå.” ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron” (Uppenbarelseboken 1:7; Första Tessalonikerbrevet 4:16; Matteusevangeliet 25:31). Då skall Herrens eget löfte till lärjungarna uppfyllas: ”om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är” (Johannesevangeliet 14:3). Väl må Jesu lärjungar fröjdas i hoppet om Hans återkomst!
Då lärjungarna gick tillbaka till Jerusalem, såg folket på dem med förvåning. Efter förhöret och korsfästelsen trodde man, att de skulle se skamsna och betryckta ut. Deras fiender väntade sig, att i deras ansikten se ett uttryck för sorg och nedslagenhet. I stället såg de endast glädje och segerfröjd. Deras ansikten lyste av en lycka, som inte är av denna världen. De sörjde ej över felslagna förhoppningar, nej, de var fyllda av lov, pris och tacksägelse till Gud. Med jubel berättade de det underbara, som hade skett, hur Kristus hade uppstått och farit upp till himmelen, och deras vittnesbörd togs emot av många.
Lärjungarna misströstade inte längre om framtiden. De visste, att Jesus var i himmelen och att de fortfarande ägde Hans deltagande kärlek. De visste, att de hade en vän, som intagit Sin plats på Guds högra sida, och de var ivriga, att bära fram sina böner inför Fadern i Jesu namn. I vördnadsfull bävan böjde de sig i bön och upprepade denna försäkran: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig” (Johannesevangeliet 16:23-24).
De sträckte trons hand högre och högre i kraft av denna mäktiga sanning: ”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss” (Romarbrevet 8:34). Och Pingstdagen bringade dem den fullkomliga glädjen genom Hjälparens närvaro, i enlighet med Jesu löfte.
Hela himmelen hade väntat på, att få välkomna Frälsaren till de himmelska boningarna. Han for upp åtföljd av den skara, som Han vid Sin uppståndelse befriat från dödens välde. Den himmelska härskaran ledsagade det jublande tåget under segerrop och bifallsyttringar samt himmelska lovsånger.
När de närmar sig Guds stad, ger de ledsagande änglarna denna uppfordran:

”Höj, ni portar, era huvuden, 
höj er, ni eviga dörrar, 
så att ärans konung kan tåga in.”

Jublande svarar den väntande änglavakten:

Vem är denne ärans konung?

Vem Han är! – Nog vet de det, men de längtar efter, att höra svaret i den högstämda lovsången:

Det är Herren, stark och väldig,
Herren, väldig i strid.
Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, 
så att ärans konung kan tåga in.

Åter hörs denna fråga: ”Vem är denne ärans konung?”, ty änglarna tröttnar aldrig på, att höra Hans namn upphöjas. De ledsagande änglarna svarar:

”Det är Herren Sebaot,
 han är ärans konung” {Psaltaren 24:7-10}.

Då svängs portarna till Guds stad vitt öppna, och änglaskaran brusar in genom portarna under den mest hänförande musik.
Och där är tronen, omgiven av löftenas regnbåge. Där är kerubim och serafim. Änglarnas anförare, Guds söner, representanter från de icke fallna världarna, är församlade. Det himmelska rådet, inför vilket Satan hade anklagat Gud och Hans Son, företrädare från dessa syndfria regioner, vilka Satan hade hoppats på, att få under sitt herravälde – alla är där, för att välkomna Återlösaren. De är ivriga, att få fira Hans seger och förhärliga Konungen.
Men Kristus håller dem tillbaka. Han kan ännu ej ta emot härlighetens krona och kungamanteln. Han träder fram inför Sin Fader. Han pekar på Sitt sårade huvud, Sin uppstungna sida och de märkta fötterna, och Han lyfter Sina händer, som bär märkena efter spikarna. Han pekar på Sina segertecken. Han träder fram inför Fadern med förstlingskärven, dessa, som uppstod med Honom som representanter för den stora skara, som skall komma fram ur graven vid Hans andra ankomst. Han närmar Sig Fadern, hos vilken det är glädje över varje syndare, som omvänder sig. Innan världens grundvalar var lagda, hade Fadern och Sonen ingått förbund med varandra, för att återlösa människan, därest hon skulle bli besegrad av Satan. De hade träffat en högtidlig överenskommelse om, att Kristus skulle bli människosläktets löftesman. Denna överenskommelse har Kristus uppfyllt. Då Han utropade på korset: ”Det är fullbordat!”, vände Han Sig till Fadern. Uppdraget hade blivit fullbordat. Han förklarar: Fader, det är fullbordat. Jag har gjort Din vilja, o Min Gud. Jag har fullbordat frälsningsverket. Om Din rättfärdighet är tillfredsställd, ber Jag, att de, som Du har gett Mig, måtte få vara med Mig, där Jag är (Johannesevangeliet 19:30; 17:24).
Guds röst hörs nu förklara, att rättvisans fordringar är uppfyllda. Satan är besegrad. Kristi egna, som arbetar och kämpar på jorden, är benådade i den Älskade (Efésierbrevet 1:6). Inför de himmelska änglarna och företrädare för de icke fallna världarna förklaras de vara rättfärdiga. Där Han är, där skall Hans församling vara. ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas” (Psaltaren 85:11). Faderns armar omsluter Sonen, och det ordet ljuder: ”Alla Guds änglar skall tillbe honom” (Hebréerbrevet 1:6).
Med outsäglig glädje skall alla andevärldens furstar och väldigheter och makter samt herrar erkänna Livets Furstes överhöghet. Änglaskaran faller ned inför Honom, medan glada jubelrop fyller alla himmelens salar: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen’” (Uppenbarelseboken 5:12).
Segersånger blandar sig med änglarnas harpotoner, tills hela himmelen flödar över i glädje och jubel. Kärleken har segrat. Det förlorade är återfunnet. Himmelen genljuder av röster, som i högstämda ordalag förkunnar: ”’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter’” (Uppenbarelseboken 5:13).

Från denna glädjefest i himmelen når oss härnere på jorden såsom ett eko av Kristi egna, underbara ord: ”jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud’” {Johannesevangeliet 20:17}. – Den himmelska familjen och familjen på jorden har blivit ett. För vår skull for Herren Jesus upp, och för oss lever Han. ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem” {Hebréerbrevet 7:25}.

onsdag 1 mars 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 66. Jesu Missionsbefallning

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiosjätte Kapitlet: Jesu Missionsbefallning
Grundat på Matteusevangeliet 28:16-20.

Då blott ett steg skilde Jesus från tronen i himlarnas rike, gav Han lärjungarna det stora uppdraget. ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden”, sade Han. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” ”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” (Markusevangeliet 16:15).
Gång på gång upprepades dessa ord, för att lärjungarna skulle förstå deras betydelse. Ljuset från den eviga världen skulle lysa med sina starka, klara strålar över alla jordens inbyggare – höga och låga, rika och fattiga. Lärjungarna skulle dela med sin Återlösare ansvaret, att rädda världen.
Uppdraget hade överlämnats till de tolv redan, då Jesus samlades med dem i den övre salen, men det skulle nu överlämnas till ett större antal lärjungar. Till mötet i Galiléen skulle alla på Kristus troende samlas, alla, som kunde nås av kallelsen. Kristus hade Själv före Sin död bestämt tiden och platsen för detta möte. Ängeln vid graven påminde lärjungarna om Hans löfte, att möta dem i Galiléen. Löftet förnyades till de troende, som var samlade i Jerusalem under Påskveckan, och genom dem nådde det många ensamma, som sörjde sin Herres död. Med intensivt intresse såg alla framåt till detta möte. De färdades till mötesplatsen på omvägar och från olika håll, för att undvika att väcka de avundsjuka judarnas misstankar. De kom med undrande sinnen och samtalade allvarligt om de nyheter, som nått dem angående Jesus.
På den utsatta tiden var omkring fem hundra lärjungar i små grupper samlade på bergssluttningen. De var ivriga, att tala med dem, som hade sett Kristus efter Hans uppståndelse. Lärjungarna gick från grupp till grupp och berättade allt de sett och hört om Jesus och undervisade i Skrifterna, såsom Han hade gjort. Tomas berättade om sin otro och, hur hans tvivel hade sopats bort. Plötsligt stod Jesus mitt ibland dem. Ingen kunde säga, hur och när Han kom. Många av de närvarande hade aldrig förr sett Honom, men i Hans händer och fötter såg de märkena efter korsfästelsen. Hans ansikte var som Guds ansikte, och då de såg Honom, tillbad de Honom.
Men somliga tvivlade. Så kommer det alltid att vara. Sådana finns alltid, som har svårt för att tro. De ställer sig själva på tvivlets sida och går miste om mycket på grund av sin otro.
För många av Jesu lärjungar var detta det enda möte Han hade med dem efter Sin uppståndelse. Nu kom Han till dem och sade: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden”. Lärjungarna hade tillbett Honom, innan Han inledde Sitt tal till dem, men Hans ord, vilka kom från läppar, som nyligen varit slutna i döden, grep dem med sällsam makt. Han var nu den uppståndne Frälsaren. Många av dem hade sett Honom utöva Sin makt, då Han botade sjuka och betvingade mörkrets välde. De trodde, att Han ägde makt att grundlägga Sitt rike i Jerusalem, makt att kuva allt motstånd, makt över naturkrafterna. Han hade stillat de vreda vågorna, Han hade vandrat på de vitskummiga böljorna. Han hade väckt upp de döda till liv. Nu förklarade Han, att ”all makt” var Honom given. Hans ord grep lärjungarnas sinnen och förde deras tankar högt över alla jordiska och timliga ting till det himmelska och eviga. Deras tankevärld vidgades, så att de fick den livligaste uppfattning om, vad Hans ära och härlighet innebar.
Kristi ord, då Han talade till Sina lärjungar på bergssluttningen, var ett tillkännagivande av, att Hans offer för människans skull var fullständigt och tillfyllestgörande. Villkoren för försoningen var uppfyllda. Det verk Han kommit i världen, för att fullborda, var fullgjort. Han var på väg till Guds tron, för att ta emot hyllning av änglar, andefurstar och makter. Han hade börjat Sitt översteprästerliga verk. Beklädd med en makt utan gräns, gav Han lärjungarna detta uppdrag: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’”
Kristus gav lärjungarna i uppdrag, att utföra det verk Han hade lämnat i deras händer, och de skulle börja i Jerusalem. – Jerusalem hade bevittnat Hans häpnadsväckande förnedring för mänsklighetens skull. Där hade Han lidit, blivit förkastad och dömd. I Juda land var Han född. Där hade Han, iklädd människogestalt, vandrat ibland människorna. Få hade uppfattat, hur nära himmelen kom jorden, då Jesus vistades ibland dem. I Jerusalem måste lärjungarnas verk börja.
I betraktande av allt, vad Kristus lidit där och hur föga uppskattat Hans arbete varit, kunde lärjungarna ha begärt, att få ett mera lovande fält, men de framställde ej en sådan begäran. Just det fält, där Han utsått sanningens säd, skulle lärjungarna först bearbeta, och säden skulle spira upp och ge en riklig skörd. I sitt arbete skulle lärjungarna få möta förföljelse på grund av judarnas hat och avundsjuka, men detta hade deras mästare uthärdat, och de skulle inte rygga tillbaka, för att dela samma lott. Frälsarens mördare skulle först erbjudas barmhärtighetens gåva.
Det fanns i Jerusalem många, som i hemlighet hade trott på Jesus, och många, som hade blivit bedragna av prästerna och rådsherrarna. För alla dessa måste evangelium förkunnas. De skulle få höra kallelsen till bättring. Denna underbara sanning, att Kristus allena kan befria från synd, skulle klart framställas. Medan hela Jerusalem upprördes av de senaste veckornas skakande händelser, skulle evangeliets predikan göra det djupaste intryck.
Men verket skulle inte sluta där. Det skulle utbredas till jordens yttersta gränser. Jesus sade till Sina lärjungar:
– Ni har sett Mitt självuppoffrande liv, Min möda och Mitt arbete till Israels och världens fromma. Visserligen vill människorna inte komma till Mig, så att de må ha evigt liv. Visserligen har präster och rådsherrar gjort med Mig, som dem behagat, och de har förkastat Mig, såsom Skrifterna har förutsagt, men de skall få ytterligare ett tillfälle till, att ta emot Guds Son. Ni har sett, att alla, som kommit till Mig och bekänt sina synder, har Jag förlåtit fritt och för intet. Den, som kommer till Mig, skall Jag i sanning inte kasta ut. Alla, som vill, skall bli försonade med Gud. Till Er, Mina lärjungar, anförtror Jag detta nådens budskap. Det skall först förkunnas för Israel, sedan för alla folkslag, stammar, tungomål och folk. Det skall förkunnas för judar och hedningar. Alla, som tror, skall samlas till en församling.
Genom den Helige Andes gåva skulle lärjungarna ta emot en underbar kraft. Deras vittnesbörd skulle stadfästas eller bekräftas genom under och tecken. Underverk skulle utföras inte endast av apostlarna, utan av dem, som tog emot budskapet. Jesus sade:
”I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska’” (Markusevangeliet 16:17-18).
Död genom förgiftning var högst vanlig på den tiden. Samvetslösa människor tvekade inte, att genom detta medel skaffa undan dem, som stod dem i vägen. Jesus visste, att Hans lärjungars liv skulle utsättas för fara på detta sätt. Många skulle mena sig göra Gud en tjänst, om de drev Hans vittnen i döden. Därför lovade Han beskydd mot denna fara.
Lärjungarna skulle få samma kraft, som Jesus hade att bota ”alla slags sjukdomar och krämpor bland folket”. Genom att bota kroppens sjukdomar i Hans namn, skulle de vittna om Hans makt, att bota själen (Matteusevangeliet 4:23; 9:6). Löftet om en ny gåva gavs nu. Lärjungarna skulle predika ibland andra folk, och de skulle ta emot gåvan, att tala andra tungomål. Apostlarna och deras närmaste medarbetare var olärda män. Genom den Helige Andes utgjutelse på Pingstdagen skulle deras tal likväl, antingen det framfördes på deras eget språk eller på främmande tungomål, bli rent, klart och korrekt både i fråga om ordval och om uttal.
På detta sätt gav Frälsaren Sina lärjungar det stora uppdraget. Han lovade, att helt sörja för verkets utförande och tog Själv på Sig ansvaret för dess framgång. Så länge de lydde Hans ord och verkade i förening med Honom, kunde de inte misslyckas.
”Gå ut till alla folk”, bjöd Han dem. – Gå till de mest avlägsna trakter av jordklotet, men minns, att Jag är med Er. Arbeta i tro och förtröstan, ty aldrig kommer den stund, när Jag skall lämna Er.
Frälsarens uppdrag till lärjungarna gäller alla Guds barn. Det gäller alla på Kristus troende intill tidens ände. Den uppfattningen, att detta verk endast skall utföras av ordinerade predikanter, är ett ödesdigert misstag. Alla, till vilka den himmelska kallelsen kommer, är anförtrodda evangeliets verk. Alla, som tar emot livet i Kristus, är avskilda, för att verka för sina medmänniskors frälsning. Församlingen grundlades för detta verks skull, och alla, som ikläder sig dess heliga förpliktelser, är därmed skyldiga, att bli medarbetare med Kristus.
Det verk, som Kristus utförde på jorden, tycktes vara begränsat till ett litet område, men människoskaror från alla länder hörde Hans budskap. Gud använder ofta de enklaste medel, för att uppnå de största utfall. Det är Hans plan, att alla skall arbeta tillsammans i full samklang, så att varje del av Hans verk är beroende av varje annan del, såsom det ena kugghjulet griper in i det andra. Den ringaste arbetare, som drivs av den Helige Ande, skall då slå an osynliga strängar, vars ljudvågor skall fortplantas till jordens ändar och framkalla en melodi, som skall ljuda i alla evigheter.
Befallningen: ”’Gå ut i hela världen” får vi aldrig glömma. Vi är alla kallade till, att ha vår blick riktad mot det, som är där ovan. Kristus river ned skiljemurar mellan olika partier. Han undanröjer fördomar mellan skilda nationer och lär oss, att älska hela den mänskliga familjen. Han lyfter människorna ur den trånga krets, som själviskheten skapar. Han upphäver alla territoriella gränser och sätter Sig över sällskapslivets rangskillnad och konstlade sedvänjor. Han gör ingen skillnad mellan landsmän och främlingar, vänner och fiender. Han lär oss, att vi i varje behövande själ bör se en broder och att hela världen är vårt missionsfält.
När Frälsaren bjuder: ”’Gå ut i hela världen”, säger Han också: ”Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’”
Löftet är lika omfattande som uppdraget. Inte alla gåvor förlänas varje troende. Den Helige Ande tilldelar var och en efter Sin vilja (Första Korintierbrevet 12:11). Men Andens gåva utlovas till varje troende i förhållande till hans behov för det verk han utför för Herren. Löftet är lika fast och tillförlitligt nu, som i apostlarnas dagar. ”Tecken skall följa dem som tror detta.” Detta är Guds barns förmån, och tron skall lägga beslag på allt det, som är möjligt att nå som bekräftelse på trons sannhet.
”De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’” Denna värld är ett stort sjukhus, men Kristus kom, för att bota de sjuka och förkunna frihet för Satans fångar. Han hade i Sig Själv hälsa och styrka. Han skänkte de sjuka, de lidande och de av onda andar besatta Sitt liv. Han avvisade inte någon, som kom, för att erhålla Hans helande kraft. Han visste, att de, som bad Honom om hjälp, ofta själva var skuld till sin sjukdom, likväl vägrade Han inte, att bota dem. Och då Kristi kraft ingöts i dessa arma själar, blev de överbevisade om synd och många blev botade från sina andliga sjukdomar, likaväl som från sina fysiska lidanden. Evangeliet besitter än i dag samma kraft, och varför skulle vi inte i vår tid få se samma utfall?
Till många av de sjuka, som tog emot Kristi helande kraft, sade Han: ”Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig’” (Johannesevangeliet 5:14). Sålunda visade Han, att sjukdomar är en följd av, att överträda Guds lagar, de fysiska såväl som de andliga. Det skulle inte finnas så mycket lidande i världen, om människorna levde i samstämmighet med Skaparens plan.
Kristus hade varit ledare och lärare i det gamla Israel, och Han lärde dem, att hälsan är lönen för lydnad mot Guds lagar. Den Store Läkaren, som botade de sjuka i Palestina, hade en gång talat till Sitt folk från molnstoden och sagt dem, vad de måste göra och vad Gud skulle göra.
”’Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren din läkare” (Andra Moseboken 15:26). Kristus gav Israel bestämda instruktioner för deras liv, och Han försäkrade dem: ”Herren skall låta varje sjukdom vika från dig” (Femte Moseboken 7:15). Om de uppfyllde villkoren, skulle löftets tillförlitlighet bestyrkas av deras erfarenhet: ”i hans stammar stapplade ingen” (Psaltaren 105:37).
Dessa lärdomar gäller även oss. Det finns villkor, som måste uppfyllas av alla, som vill bevara sin hälsa. Alla borde lära känna dessa villkor. Herren är inte nöjd med, att vi förblir okunniga om Hans lagar, antingen det gäller de fysiska, eller de andliga. Vi skall arbeta tillsammans med Gud, för att återställa kroppens, såväl som själens, hälsa.
Vi bör lära andra, hur de skall bevara och återvinna hälsan. För de sjuka bör vi använda de läkemedel, som Gud har gett oss i naturen, och vi skall hänvisa dem till Honom allena, som kan återge hälsan. Det är vår uppgift, att föra de sjuka och lidande till Kristus på vår tros armar. Vi bör lära dem, att tro på den Store Helbrägdagöraren. Vi skall gripa tag om Hans löften och be, att Hans kraft måtte uppenbaras. Evangeliets innersta väsen är återställelse, och Frälsaren vill, att vi skall bjuda de sjuka, de hopplösa och de lidande, att lita på Hans styrka.
Kärlekens makt var verksam i all Jesu helbrägdagörelse, och endast genom att genom tron bli delaktiga av samma kärlek, kan vi bli redskap i Hans hand. Om vi försummar, att stå i nära förening med Kristus, kan inte strömmen av livgivande energi mäktigt flöda genom oss till människorna. Det fanns platser, där Frälsaren inte kunde utföra många kraftgärningar för otros skull. På samma sätt skiljer otron även nu församlingen från den gudomlige Hjälparen. Dess grepp om de eviga verkligheterna är svagt. Gud är missräknad och berövas Sin härlighet på grund av vår bristande tro.
När församlingen utför Kristi verk, har den löfte om Hans närvaro. ”’Gå ut i hela världen”, sade Han, ”{o}ch se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” Att ta på sig Hans ok, är det första villkoret, för att ta emot Hans kraft. Församlingens hela liv beror på dess trohet i, att utföra Herrens uppdrag. Att försumma detta verk, är i sanning att bjuda in till andlig svaghet och förfall. När det aktiva arbetet för andra ligger nere, förkolnar kärleken, och tron blir svag.
Kristi avsikt är, att Hans tjänare skall vara församlingens uppfostrare i evangeliets verk. De bör lära medlemmarna, hur de skall uppsöka och frälsa de förlorade. Men utför de detta verk? Ack, hur få är det inte, som verkligen strävar efter, att tända livets låga i en församling, som är nära att dö! Hur mången församling flämtar inte som en slocknande lampa, när den borde vara ett ljus, som leder de vilsegångna på rätt väg! Och alltjämt dör millioner och åter millioner utan Kristus.
I Sitt uppdrag till lärjungarna gav Kristus inte endast riktlinjerna för deras verk, utan även för själva budskapet. ”{L}är dem”, sade Han, ”att hålla allt vad jag har befallt er.” Lärjungarna skulle lära ut, vad Kristus lärde ut. Inte endast de ord Han Själv talade här, utan allt Han meddelat genom alla profeter och lärare i Gamla Testamentet är här inbegripet. Människoläror är här uteslutna. Det finns inget utrymme för tradition, för mänskliga teorier och slutsatser, eller för kyrkolagstiftning. Inga stadgar av kyrkliga myndigheter inryms i uppdraget. ”Lagen och profeterna” samt berättelserna om Hans eget liv och Hans egna ord utgör den skattkammare, som blivit anförtrodd åt lärjungarna och ur vilken de skulle ta, för att ge åt världen. Kristi namn är deras lösenord, deras igenkänningstecken, deras föreningsband, normen eller rättesnöret för deras handlingar och nyckeln till deras framgång. Endast det, som bär Hans överskrift, kan erkännas i Hans rike.
Evangelium skall framställas icke som en livlös teori, utan som en levande kraft, som kan förändra livet. Gud önskar, att mottagarna av Hans nåd skall vittna om dess kraft.
Tala med människorna om Honom, som är ”ypperst bland tiotusen”, om Honom, vars hela väsen ”är ljuvlighet” (Höga Visan 5:10, 16). Men ord kan inte ge ett fullödigt uttryck för detta, det måste återspeglas i karaktären och uppenbaras i levernet. Kristus är det stora exemplet eller föredömet för varje lärjunge. Gud har bestämt var och en ”till att formas efter hans Sons bild” (Romarbrevet 8:29). I varje Kristi efterföljare skulle Hans uthålliga kärlek, Hans helighet, mildhet, barmhärtighet och sanning uppenbaras eller visas för världen.
De första lärjungarna gick ut, för att förkunna ordet. De uppenbarade Kristus i sina liv. Och Herren verkade med dem och ”bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det” {Markusevangeliet 16:20}. Dessa lärjungar beredde sig för detta verk. Före Pingstdagen samlades de och lade bort alla meningsskiljaktigheter. De var ett hjärta och en själ. De trodde på Kristi löfte, att välsignelsen skulle ges, och de bad i tro. De bad inte om välsignelse endast för sig själva, de kände även bördan för andras frälsning. Evangelium skulle utbredas till jordens yttersta gränser, och de väntade på utgjutelsen av den kraft, som Kristus hade lovat dem. Det var då den Helige Ande utgöts, och tusentals blev omvända på en enda dag.
På samma sätt borde det vara nu. I stället för mänskliga funderingar, bör Guds Ord förkunnas. De kristna bör undanröja all disharmoni och överlåta sig själva helt åt Gud för de förlorades frälsning. Om de i tro ber om välsignelsen, skall den komma. Andens utgjutelse under den apostoliska tiden var ”höstregnet” (Joel 2:23), och underbart blev utfallet. Men ”vårregnet” skall utgjutas ändå rikligare.
Alla, som helgar ande, själ och kropp åt Gud, skall ständigt ta emot en ny tilldelning av fysisk och andlig kraft. Himmelens outtömliga förråd står till deras förfogande. Kristus ger dem en fläkt av Sin Ande och liv av Sitt liv. Den Helige Ande gör Sin oändliga kraft verksam i hjärta och sinne. Det är Guds nåd, som vidgar själen och ökar dess möjligheter, och ”varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader” {Jakobsbrevet 1:17} till deras hjälp, som verkar för själars frälsning. Genom samarbetet med Kristus fullkomnas de i Honom, och i sin mänskliga svaghet blir de i stånd till, att utföra den Allsmäktiges gärningar.
Frälsaren längtar efter, att uppenbara Sin nåd och sätta Sin karaktärs stämpel på hela världen. Den är Hans friköpta egendom, och Han längtar efter, att göra människorna fria, heliga och renhjärtade. Fastän Satan söker, att förhindra detta verk, kan seger vinnas i det blod, som utgjutits för världens synd – en seger, som skall förhärliga Gud och Lammet. Kristus skall inte bli nöjd, förrän segern är fullständig, och Han skall ”se frukt och så bli mättad” (Jesaja 53:11, 1917). Alla jordens folk skall höra evangeliet om Hans nåd. Inte alla skall ta emot Guds nåd, men ”{d}e efterkommande skall tjäna honom, kommande släkten skall få höra om Herren” (Psaltaren 22:31).
 ”Men riket, makten och väldet över alla riken under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga.” ”{L}andet skall vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet.” ”Så skall man frukta Herrens namn i väster och hans härlighet där solen går upp” (Danielsboken 7:27; Jesaja 11:9; 59:19).

”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: ’Din Gud är konung!’… Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty Herren tröstar sitt folk… Herren uppenbarar sin heliga arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår Guds frälsning” (Jesaja 52:7-10).

tisdag 28 februari 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 65. Åter vid Tiberias' Sjö

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiofemte Kapitlet: Åter vid Tiberias’ Sjö
Grundat på Johannesevangeliet 21:1-17.

Jesus hade lovat, att möta Sina lärjungar i Galiléen. Och strax efter Påskveckan ställde de sin färd dit. Om de inte hade stannat kvar i Jerusalem under högtiden, skulle detta ha tolkats som missnöje och kätteri, därför dröjde de kvar till slutet av veckan. Men då denna var till ända, vände de glada hemåt, för att möta Frälsaren, såsom Han hade uppmanat dem att göra.
Sju av lärjungarna gjorde sällskap. De var klädda i fiskarens enkla dräkt. De var fattiga på världens goda, men de var rika, då det gällde kunskap om sanningen och dess tillämpning i livet, vilket i Guds ögon förlänade dem den högsta utmärkelsen som lärare. De hade inte gått i någon profetskola, men under tre år hade de blivit undervisade av den störste uppfostrare, som världen någonsin sett. Under Hans ledning hade de blivit kloka, förädlade och förfinade redskap, genom vilka människorna skulle ledas till kunskap om sanningen.
En stor del av Kristi verksamhetstid hade förflutit vid Gennesarets Sjö och dess omgivningar. Då lärjungarna samlades till denna plats, där de sannolikt ej skulle bli störda, fann de sig omgivna av minnen från Jesus och Hans mäktiga verk. Över dess vågor hade Jesus kommit till deras undsättning, då deras hjärtan varit fyllda av skräck för den vreda stormen, som hotat dem med undergång. Här hade vindarna lagt sig på Hans ord. Inom synhåll fanns den strand, där omkring tio tusen personer hade blivit mättade av några få bröd och fiskar. Inte långt därifrån låg Kapernaum, staden som bevittnat så många mäktiga under. Då lärjungarna betraktade omgivningarna, mindes de livligt Frälsarens ord och gärningar.
Det var en ljuvlig afton, och Petrus, som ännu hade kvar mycket av sin kärlek till båtar och fiske, föreslog, att de skulle bege sig ut på sjön och kasta ut sina nät. Alla blev genast intresserade av, att följa med. De var i behov av föda och kläder, vilket en framgångsrik natts fiske kunde ge dem.
Så gick de ut med sina båtar, men de fick ingenting. De arbetade hela natten utan något utfall. Under de långa nattimmarna talade de om sin frånvarande Herre och återkallade i minnet de underbara händelser de hade bevittnat under Hans verksamhet omkring sjön. De undrade, hur deras framtid skulle te sig, och de blev nedstämda vid tanken på framtidsutsikterna.
Hela tiden följde en ensam åskådare på stranden dem med Sina blickar, ehuru Han Själv var osynlig. Omsider grydde morgonen. Båten låg blott ett litet stycke från stranden, och lärjungarna såg en främling stå på stranden, som tilltalade dem med frågan: ”’Mina barn, har ni något att äta?’”
De svarade: ”’Nej.’”
”Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.’”
Då kastade de ut; och nu fick de en så stor hop fiskar, att de inte förmådde, att dra upp nätet. Johannes kände igen främlingen och ropade till Petrus: ”’Det är Herren.’”
Petrus blev så upprymd och glad, att han i sin iver kastade sig i vattnet och stod snart vid sidan av Mästaren. De andra lärjungarna kom i sina båtar, dragande med sig nätet med fiskarna. ”När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.”
De var alltför häpna, för att fråga, varifrån elden och födan hade kommit. ”Jesus sade till dem: ’Bär hit av fisken som ni fått.’”
Petrus rusade ned till nätet, som han hade lämnat, och hjälpte sina bröder, att dra det i land. Efter att detta var gjort och förberedelserna var slutförda, bad Jesus Sina lärjungar, att komma och äta. Han bröt brödet och delade det mellan dem och blev igenkänd av alla sju. De tänkte på undret, då Han bespisade fem tusen män på bergssluttningen. Men en hemlighetsfull bävan grep dem, och under tystnad betraktade de sin uppståndne Frälsare.
Livligt återkallade de i minnet scenen vid sjön, då Jesus bjöd dem, att följa Honom. De kom ihåg, hur de, på Hans befallning, rott ut på djupet och lagt ut sitt nät där, och fångsten hade blivit så riklig, att nätet varit nära att gå sönder. Då hade Jesus kallat dem till, att lämna sina fiskebåtar och lovat, att göra dem till människofiskare. Det var, för att påminna dem om detta och fördjupa intrycket därav, som Han återigen hade utfört samma underverk. Hans handling var ett förnyande av uppdraget till lärjungarna. Han ville visa dem, att deras Herres död inte hade lättat på förpliktelsen, att utföra det verk, som Han överlåtit åt dem att fullgöra. Fastän de skulle bli berövade Hans personliga närvaro och även sitt livsuppehälle genom sin förra sysselsättning, skulle deras uppståndne Frälsare ta vård om dem. Medan de utförde Hans verk, skulle Han sörja för deras behov. Jesus hade också ett bestämt syfte med, att be dem om, att kasta ut nätet på högra sidan om båten. På motsvarande sida av stranden stod Han – låt oss kalla det för trons sida. Om de arbetade i förening med Honom, om Hans gudomliga kraft förenades med deras mänskliga ansträngningar, skulle de inte misslyckas.
Kristus hade en annan lärdom att ge, som särskilt angick Petrus. Dennes förnekelse av sin Herre hade stått i bjärt kontrast till hans förra trohetsförklaring. Han hade vanärat Kristus och hade väckt misstroende hos sina bröder. De menade, att han inte kunde få inta sin förra ställning ibland dem, och han själv kände, att han hade förverkat detta förtroende. Innan han kallades, att åter ta upp sitt apostoliska verk, måste han inför dem alla ge bevis på sinnesändring. Utan detta skulle hans synd, fast han ångrat den, ha ödelagt hans inflytande som Kristi tjänare. Frälsaren gav honom ett tillfälle till, att återvinna sina bröders förtroende och så mycket som möjligt avlägsna den skamfläck han satt på evangelium.
Här finns en lärdom för alla Kristi efterföljare. Evangeliet vet inte av någon kompromiss eller eftergift för det onda. Det kan inte ursäkta synden. Hemliga synder skall bekännas i hemlighet för Gud, men kända synder fordrar öppen bekännelse. Lärjungens synd kastar en skugga på Kristus. Den ger Satan tillfälle till, att triumfera och kommer vacklande själar att stappla. För att ge bevis på sin ånger, skall lärjungen, så långt det står i hans makt, avlägsna en sådan vanära.
Medan Kristus och Hans lärjungar åt tillsammans vid sjöstranden, sade Frälsaren till Petrus:
”’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?’”
En gång hade Petrus förklarat: ”’Även om alla andra överger dig, så skall inte jag göra det.’” Men nu hade han större självkännedom.
”’Ja, Herre”, sade han, ”du vet att jag har dig kär.’”
Han kom inte med någon lidelsefull försäkran om, att hans kärlek var större, än brödernas. Han gav inte uttryck för sin egen uppfattning om sin tillgivenhet. Till Honom, som kan utröna alla hjärtats motiv, vädjar han, att Han må bedöma hans uppriktighet.
Och Jesus bjuder honom: ”’För mina lamm på bete.’”
Återigen ställde Jesus Petrus inför provet och upprepade Sina förra ord:
”’Simon, Johannes son, älskar du mig?’” – Denna gång frågade Han inte, om Petrus älskade Honom mer, än hans bröder gjorde. Det andra svaret liknade det första – det kom utan några överdrivna försäkringar: ”’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’”
Jesus sade till honom: ”’Var en herde för mina får.’”
Än en gång ställde Jesus denna rannsakande fråga till Petrus:
”’Simon, Johannes son, har du mig kär?’”
Petrus blev bedrövad. Han tänkte, att Jesus betvivlade hans kärlek. Han visste, att hans Herre hade orsak till, att misstro honom, och med värkande hjärta svarade han:
”’Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.’”
Åter sade Jesus till honom: ”’För mina får på bete.”
Tre gånger hade Petrus öppet förnekat sin Herre, och tre gånger förmådde Jesus Sin lärjunge till, att betyga Honom sin kärlek och trohet och riktade denna rannsakande fråga lik en spjutspets mot hans sårade hjärta. Inför de församlade lärjungarna uppenbarade Jesus djupet hos Petrus’ ånger och visade, hur alltigenom ödmjuk den en gång så skrytsamme lärjungen var.
Petrus var av naturen framfusig och impulsiv, och Satan hade försökt, att dra fördel av dessa egenskaper, för att besegra honom. Jesus hade sagt honom:
”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder” {Lukasevangeliet 22:31}. – Den tiden hade nu kommit, och Petrus hade tydligt blivit förvandlad. De närgående och prövande frågor, som Herren ställt till honom, hade inte framkallat ett djärvt och självbelåtet svar. På grund av sin ödmjukhet och ånger, var Petrus bättre beredd, än någonsin förut, att vara herde för hjorden.
Den första uppgift Kristus anförtrodde Petrus, efter att han blivit återinsatt i sitt apostlakall, var att föda lammen, eller att föra dem på bete. Detta var ett arbete, som Petrus hade ringa erfarenhet av. Det skulle fordra stor ömhet och mycken vård, mycket tålamod och försiktighet. Herren kallade honom, att tjäna dessa, som var unga i tron, att undervisa de okunniga, öppna Skrifterna för dem och utbilda dem till duglighet i Kristi tjänst. Hittills hade Petrus inte varit passande för detta verk. Han förstod inte ens dess betydelse. Men detta var det verk, som Jesus nu kallade honom att utföra. Till detta verk hade hans egen erfarenhet av lidande och ånger förberett honom.
Före sitt fall hade Petrus alltid talat obetänksamt efter stundens ingivelse. Han var alltid färdig, att tillrättavisa andra och uttala sin mening, innan han hade en klar uppfattning vare sig om sig själv, eller om vad han borde säga. Men den omvände Petrus var helt annorlunda. Han behöll sin forna glöd, men Kristi nåd reglerade hans nit. Han var inte längre häftig, självtillräcklig och självgod, utan lugn, självbehärskad och läraktig. Han kunde sedan föda såväl fåren som lammen i Kristi hjord.
Frälsarens sätt, att behandla Petrus på, var till lärdom för såväl honom som hans bröder. De fick lära sig, att behandla syndaren med tålamod, sympati och förlåtande kärlek. Ehuru Petrus hade förnekat sin Herre, hade den kärlek, varmed Jesus älskade honom, aldrig svikit. Just sådan kärlek skulle underherden känna för fåren och lammen, som blivit anförtrodda i hans vård. Då Petrus erinrade sig sin egen svaghet och sina egna felsteg, skulle han behandla sin hjord lika ömt, som Kristus hade behandlat honom.
Den fråga Kristus ställde till Petrus, var betydelsefull. Han nämnde blott ett villkor för lärjungaskap och tjänst. ”Älskar Du Mig?”, sade Han. Detta är den väsentliga kvalifikationen. Om Petrus hade ägt alla andra fördelar, men saknat kärleken till Kristus, skulle han inte ha blivit en trogen herde för Herrens hjord. Kunskap, välgörenhet, vältalighet, tacksamhet och nit är alla goda tillgångar i verket, men utan Jesu kärlek i hjärtat kommer Kristi tjänares verk att misslyckas.
Jesus promenerade en stund ensam med Petrus, ty det var något Han ville meddela honom allena. Före Sin död hade Jesus sagt till honom: ”’Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.’” Till detta hade Petrus svarat: ”’Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig’” (Johannesevangeliet 13:36-37).
Då han sade detta, visst han föga, över vilka höjder och genom vilka djup vandringen i Jesu fotspår skulle leda honom. Petrus hade fallit i provets stund, men han skulle åter få ett tillfälle till, att pröva sin kärlek till Kristus. För att ge honom styrka för den slutliga prövningen, uppenbarade Frälsaren framtiden för honom. Då åldern tärt på hans krafter och han levat ett gagnerikt liv i framgångsrik tjänst, skulle han i sanning följa sin Herre. Jesus sade:
”När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.’” ”Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud.”
Jesus uppenbarade sålunda för Petrus sättet, på vilket han skulle dö. Han förutsade till och med, att hans händer skulle sträckas ut på korset. Åter bjöd Han Sin lärjunge: ”’Följ mig!’”
Petrus blev inte missmodig över detta avslöjande. Han kände sig villig, att lida vilken död som helst för sin Herre.
Dittills hade Petrus känt Kristus efter köttet, såsom många även nu känner Honom, men hans kunskap om Honom skulle inte längre vara så begränsad. Han skulle inte känna Honom mer, såsom han känt Honom under sin förbindelse med Honom som människa. Han hade älskat Honom som människa, som en himlasänd Lärare, men nu älskade han Honom som Gud. Han hade lärt sig läxan: För honom var Kristus nu allt i alla. Nu var han redo, att dela sin Herres försoningsverk. Då han till sist hängdes upp på ett kors, blev han på sin egen begäran korsfäst med huvudet nedåt. Han ansåg det vara en för stor ära, att lida på samma sätt, som sin Mästare.
Orden: ”’Följ mig!’” var för Petrus till stor lärdom. Inte endast för hans död, utan för varje steg i hans liv var detta hans motto. Ditintills hade Petrus varit benägen, att handla efter eget gottfinnande. Han hade försökt, att lägga planer för Guds verk, i stället för att följa Guds plan. Men han skulle inte vinna något, genom att rusa före Herren. Jesus bjuder honom:
– Följ Mig! Gå inte Mig i förväg! Då skall Du inte behöva möta Satans härskaror ensam. Låt Mig gå före Dig, och Du skall inte bli besegrad av fienden.
Då Petrus vandrade vid Jesu sida, såg han, att Johannes förenade sig med dem. En önskan kom över honom, att få veta, hur dennes framtid skulle gestalta sig. Han frågade därför Jesus:
”’Herre, hur blir det med honom?’”
Jesus svarade honom: ”’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!’”
Petrus borde ha vetat, att hans Herre skulle uppenbara för honom, vad som var bäst för honom att veta. Det är vars och ens plikt, att följa Kristus, utan att onödigtvis ängslas för det verk, som är anförtrott åt andra.
 ”’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer” – med dessa ord ville inte Jesus försäkra, att denne lärjunge skulle leva till Hans återkomst. Han endast hävdade Sin suveräna rättighet, att om Han ville att det så skulle bli, finge detta på inget sätt påverka Petrus’ arbete. Både Petrus’ och Johannes’ framtid låg i Herrens hand. Att följa Jesus, var den plikt, som ålåg dem båda.
Hur många handlar inte än i dag som Petrus! De är intresserade av andras angelägenheter och ivriga, att få veta deras plikt, medan de står i fara, att försumma sin egen. Det är vår uppgift, att se på Jesus och följa Honom. Vi kommer att se felsteg i andras liv och brister i deras karaktärer. Det mänskliga är behäftat med svagheter. Men i Kristus skall vi finna fullkomlighet. Genom att betrakta Honom, skall vi bli förvandlade.
Johannes levde till väldigt hög ålder. Han fick se Jerusalem ödeläggas och det ståtliga templet bli en ruin – en symbol för världens slutliga ödeläggelse. Grundtonen i hans vittnesbörd till församlingarna var: ”Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud”. ”{D}en som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (Första Johannesbrevet 4:7, 16).
Petrus hade åter blivit insatt i sitt apostlaämbete, men den ärebetygelse och myndighet han tagit emot av Kristus, gav honom ingen överhöghet över sina bröder. Detta klargjorde Jesus i Sitt svar på Petrus’ fråga: ”’Herre, hur blir det med honom?’”, då Han sade: ”vad rör det dig? Följ du mig!’” Petrus utmärktes inte som överhuvud för församlingen. Den nåd Kristus hade visat honom, då Han förlät honom hans avfall och anförtrodde åt honom, att vårda Hans hjord, jämte Petrus’ egen trohet i Jesu efterföljd, vann åt honom brödernas förtroende. Han hade stort inflytande i församlingen. Men den lärdom, som Kristus hade gett honom vid Gennesarets Sjö, bar han med sig genom hela livet. Inspirerad av den Helige Ande, skrev han till församlingarna:

Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar” (Första Petrusbrevet 5:1-4). 

måndag 27 februari 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 64. Frid vare med Er!

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiofjärde Kapitlet: Frid vare med Er!
Grundat på Lukasevangeliet 24:33-48; Johannesevangeliet 20:19-29.

Då lärjungarna nådde Jerusalem, gick de igenom den östra stadsporten, som var öppen om natten vid festliga tillfällen. Husen låg där mörka och tysta, men vandrarna sökte sig fram på de trånga gatorna vid den uppgående månens sken. De gick till den övre salen, där Jesus tillbringade sista aftonen före Sin död. Här visste de, att de kunde finna sina bröder. Visserligen var det sent, men de visste, att lärjungarna inte skulle söka sömnens vila, förrän de fått visshet om, vad det blivit av deras Herres kropp. De fann dörren till salen säkert spärrad. De knackade, för att bli insläppta, men de fick inget svar. Allt var tyst. Då uppgav de sina namn. Dörren öppnades försiktigt, de trädde in och jämte dem en osedd gäst. Sedan slöts dörren till igen, för att hålla spioner borta.
Vandrarna fann dem alla sällsamt upprymda och förundrade. Alla de närvarande brast ut i jubel och tacksamhet. De sade: ”’Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon.’”
Då berättar de båda vandrarna, ännu flämtande efter den långa och hastiga färden, sin underbara upplevelse, då Jesus visade Sig för dem. De har just slutat och några säger, att de har svårt för att kunna tro det, ty det är alldeles för underbart, för att vara sant, då – se! Ytterligare en gestalt står mitt ibland dem. Allas ögon riktas mot främlingen. Ingen har klappat på dörren, får att bli insläppt. Inga fotsteg har hörts. Lärjungarna blir förvånade och undrar, vad detta kan betyda. Sedan hör de en röst, som inte kan vara någon annan, än deras Mästares. Klara och tydliga kommer orden från Hans läppar: ”’Frid vare med er.’”
”’Uppskakade och förskräckta trodde de att de såg en ande. Men han sade till dem: ’Varför är ni så förskräckta, och varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.’”
”När han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.”
De såg Hans händer och fötter, märkta med ärr efter de grymma spikarna. De kände igen Hans röst, som inte var lik någon annans. ”Och eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade han dem: ’Har ni något att äta här?’”
”Då gav de honom ett stycke stekt fisk och en bit honungskaka. Och han tog det och åt i deras åsyn.” ”Och lärjungarna blev glada när de såg Herren.” Tro och glädje tog otrons plats, och med känslor, som ingen kan beskriva, kände de igen sin uppståndne Frälsare.
Vid Kristi födelse hade änglarna förkunnat frid på jorden och till människorna en god vilja. Och då Han nu för första gången uppenbarade Sig för Sina lärjungar efter Sin uppståndelse, tilltalade Han dem med dessa välsignade ord: ”’Frid vare med er.’” Jesus är alltid redo, att tala frid till själar, som är tyngda av tvivel och fruktan. Han väntar, att vi skall öppna hjärtats dörr för Honom och säga: ”Bli kvar hos oss.” – Han svarar: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Uppenbarelseboken 3:20).
Jesu uppståndelse var en förebild till deras uppståndelse, som har somnat in i Honom. Den uppståndne Frälsarens ansikte, Hans sätt och Hans tal var välkända för lärjungarna. Såsom Jesus uppstod från de döda, skall de, som har dött i Honom, uppstå igen. Vi skall känna igen våra vänner, just såsom lärjungarna kände igen Jesus. Vi människor kan bli förändrade, sjuka eller vanställda under våra jordeliv, men vi uppstår med full hälsa och i fysiskt avseende fulländade. Vår personlighet skall bli fullkomligt bevarad. Då skall vi känna till fullo, såsom vi har blivit till fullo kända (Första Korintierbrevet 13:12). Vi skall känna igen dragen hos dem vi älskar, fastän deras ansikten lyser av det ljus, som strålar ut från Jesu ansikte.
Då Jesus mötte Sina lärjungar, påminde Han dem om de ord Han hade talat till dem före Sin död, att allt måste fullbordas, som var skrivet om Honom i Mose lag och i profetiorna samt i psalmerna angående Honom. ”Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta.”
Lärjungarna började, att förstå arten och omfattningen av detta verk. De skulle förkunna för världen de underbara sanningar, som Kristus hade anförtrott dem. Händelserna i Hans liv, Hans död och uppståndelse, profetiorna, som pekade på dessa händelser, Guds lags helighet, frälsningsplanens hemligheter, Jesu makt, att ta bort synder – om alla dessa ting skulle de vittna, och de skulle göra dem kända för världen. De skulle förkunna evangelium om frid och frälsning genom Kristi makt.
”Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ’Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’”
Den Helige Ande var ännu inte given, eftersom Kristus ännu inte hade blivit förhärligad. Ett större mått av Anden delgavs inte förrän efter Kristi himmelsfärd. Inte förrän Anden utgjutits, kunde lärjungarna fullgöra sitt uppdrag och predika evangelium för hela världen. Men Anden gavs nu för ett särskilt ändamål. Innan lärjungarna kunde uppfylla sina officiella plikter i sitt förhållande till församlingen, andades Kristus Sin Ande på dem. Han anförtrodde dem det heligaste av alla uppdrag, och Han önskade att inpränta i deras sinnen det faktum, att utan den Helige Ande kunde detta verk inte fullbordas.
Den Helige Ande är för själen dess andliga andedräkt. Att ta emot den Helige Ande är, att ta emot livet i Kristus. Den förlänar eller ger Kristi egenskaper åt den, som tar emot Honom. Endast de, som på detta sätt undervisas av Gud, endast de, som äger den Helige Andes verkande kraft inom sig och hos vilka Kristuslivet uppenbaras eller visar sig, skall stå som lämpliga språkrör, för att främja församlingens angelägenheter.
”Om ni förlåter någon hans synder”, sade Kristus, ”så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’” Kristus ger inte med detta vem som helst rättighet, att uttala domar över andra. I Sin Bergspredikan förbjöd Han detta. Det är Guds ensamrätt. Men Han lägger ansvar för de enskilda lärjungarna på församlingen i dess egenskap av levande organism. Församlingen har plikter mot dem, som faller i synd. Dess uppgift är, att förmana, undervisa och om möjligt återföra. ”{B}estraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning”, säger Herren. – Var samvetsgrann och finkänslig gentemot de felande. Varna varje själ, som är i fara. Lämna ingen i fred, att bedra sig själv. Kalla synden vid dess rätta namn (Andra Timoteusbrevet 4:2).
Församlingen må med glädje omfatta en syndare, som gör bättring. Må den ångerfulle föras ut från otrons mörker in i trons och rättfärdighetens ljus! Lägg hans darrande hand i Kristi kärleksfulla hand. En sådan syndaförlåtelse vinner stadfästelse eller godkännande i himmelen.
Endast i den betydelsen har församlingen makt, att meddela syndaförlåtelse. Tillgift eller förlåtelse för synden kan endast erhållas genom Kristi förtjänst. Ingen människa och ingen mänsklig organisation har makt, att befria själen från synd. Kristus bjuder Sina lärjungar, att predika för alla folk syndernas förlåtelse i Hans namn, men de själva var ej bemyndigade, att avlägsna en enda syndafläck. Jesu namn är det enda namn, genom vilket vi kan bli frälsta (Apostlagärningarna 4:12).
Då Jesus för första gången mötte lärjungarna i den övre salen, var Tomas inte med dem. Han hörde de andras skildring och erhöll många bevis på, att Jesus hade uppstått, men dysterhet och otro fyllde hans hjärta. Då han hörde lärjungarna berätta om de uppenbarelser de haft av den uppståndne Frälsaren, sjönk han ändå djupare i hopplöshet. Om Jesus verkligen uppstått från de döda, då fanns det inte längre något hopp om ett materiellt, jordiskt rike. Och det sårade hans fåfänga, att tänka på, att hans Mästare skulle uppenbara Sig för alla de andra, utom för honom. Han hade föresatt sig, att inte tro, och under hela veckan ruvade han över sitt elände, vilket framträdde allt dystrare i motsats till hans bröders hopp och tro.
Under denna tid förklarade han upprepade gånger: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”
Han ville inte se med sina bröders ögon, eller tro på grund av deras vittnesbörd. Han älskade varmt sin Herre, men hade tillåtit avundsjuka och otro, att ta sinne och hjärta i besittning.
En del av lärjungarna hade nu gjort den välkända övre salen till sitt tillfälliga hem, och om kvällarna samlades alla där, utom Tomas. En kväll beslöt Tomas, att gå dit. Trots sin otro, hade han ett svagt hopp om, att den goda nyheten var sann. Medan lärjungarna intog sin aftonmåltid, talade de om de bevis, som Kristus hade gett dem om profetiornas uppfyllelse. ”Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er.’”
Han vände Sig till Tomas och sade: ”’Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!’”
Dessa ord visar, att Han kände väl till Tomas’ tankar och ord. Den tvivlande lärjungen visste, att ingen av hans kamrater hade sett Jesus på en vecka. De kunde inte ha talat med Mästaren om hans otro. Han kände igen sin Herre i Den, som stod framför honom. Han begärde inte längre flera bevis. Hans hjärta klappade av fröjd, och han kastade sig till Jesu fötter och utropade:
”’Min Herre och min Gud!’”
Jesus tog emot hans uttryck för tillgivenhet, men förebrådde milt hans otro: ”’Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.’”
Tomas’ tro skulle ha behagat Kristus mera, om han hade varit villig till, att tro sina bröders vittnesbörd. Om världen nu följde Tomas’ exempel, skulle ingen tro sig till frälsning.
Många, som hänger sig åt tvivel, ursäktar sig med att säga, att om de finge bevis, såsom Tomas fick genom sina bröder, skulle de tro. De inser ej, att de inte har endast detta bevis, utan många fler. Många, som likt Tomas väntar, att alla anledningar till tvivel skall avlägsnas, får aldrig sin önskan uppfylld. De blir mer och mer fastkilade i sin otro. De, som gör till vana, att se tingen från den mörka sidan och klagar och knotar, vet inte, vad de gör. De sår tvivlets sådd, och de skall få skörda tvivel. I tider, när tro och förtröstan är mest av nöden, skall många finna sig oförmögna, att tro och hoppas.

I Sitt sätt, att bemöta Tomas på, gav Jesus Sina efterföljare en lärdom. Hans exempel visar, hur vi skall behandla dem, som är svaga i tron och dem, som söker att utmärka sig genom sina tvivel. Jesus överöste inte Tomas med förebråelser, ej heller inlät Han Sig i strid med honom. Han uppenbarade för honom, att han var en tvivlare. Tomas hade varit högst oresonlig i fråga om, att ställa upp villkor för sin tro, men Jesus bröt i Sin storsinta kärlek och taktfullhet ned alla hinder. Otro övervinns sällan med strid. Striden eggar endast till självförsvar och finner nya stöd och ursäkter. Låt hellre Kristus framstå i Sin kärlek och barmhärtighet och framställ Honom som den korsfäste Frälsaren, så skall vi från många en gång ovilliga läppar få höra Tomas’ bekännelse: ”’Min Herre och min Gud!’”

söndag 26 februari 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 63. Till Emmaus

Tidsåldrarnas Längtan

Sextiotredje Kapitlet: Till Emmaus
Grundat på Lukasevangeliet 24:13-33.

Sent på uppståndelsedagens eftermiddag var två av lärjungarna på väg till Emmaus, en liten by omkring tretton kilometer från Jerusalem. Dessa lärjungar hade inga framträdande platser i Kristi verk, men de var Hans hängivna efterföljare. De hade kommit till staden, för att fira Påsk och var synnerligen upprörda över de händelser, som nyligen timat eller inträffat. De hade hört morgonens nyheter om, att Kristi kropp hade blivit förflyttad och även uppgiften om kvinnorna, som hade sett änglar och mött Jesus. De återvände nu hem, för att få tid till eftertanke och bön. Sorgset fortsatte de sin kvällsvandring och talade om scenerna vid rättegången och korsfästelsen. Aldrig tidigare hade de varit så ytterligt missmodiga. Utan hopp och svaga i tron, vandrade de i skuggan av korset.
De hade inte kommit långt på sin vandring, förrän en främling förenade Sig med dem, men de var så försänkta i sorg och missmod, att de inte iakttog Honom närmare. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck åt sina hjärtans tankar. De talade om den undervisning Jesus hade gett, vars innebörd de tycktes oförmögna att förstå. Då de talade om de händelser, som ägt rum, längtade Jesus efter, att kunna trösta dem. Han hade sett deras sorg, Han förstod deras strid och de förvirrade tankar, som kom dem att undra: Kunde denne man, som hade utlämnat Sig Själv till denna förnedring, vara Kristus? De kunde inte lägga band på sina känslor, utan grät. Jesus visste, att deras hjärtan var knutna till Honom med kärlekens band, och Han längtade efter, att torka bort deras tårar och tillföra deras hjärtan glädje och fröjd. Men Han måste först ge dem en lärdom, som de aldrig skulle glömma.
”’Vad är det ni samtalar om?’” – Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till Honom: ”’Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?’”
De talade med Honom om sina missräkningar med hänsyn till Mästaren, ”en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket”, men vilken ”våra överstepräster och rådsmedlemmar”, sade de, ”utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa.” Med av missräkning nedtyngda hjärtan och med darrande läppar tillade de: ”Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde.”
Underligt nog mindes lärjungarna inte Jesu ord, ej heller hade de uppfattat, att Han hade förutsagt de händelser, som skulle inträffa. De hade inte förstått, att den sista delen av Hans förutsägelse skulle uppfyllas lika säkert som den första, nämligen att Han skulle uppstå på tredje dagen igen. Det var just den delen de borde ha kommit ihåg. Prästerna och rådsherrarna hade inte glömt det. ”Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sade: ’Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå” {Matteusevangeliet 27:62-63} Men lärjungarna kom inte ihåg dessa ord.
Då sade Jesus till dem: ”’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’”
Lärjungarna undrade över, vem denne främling kunde vara och hur Han kunde genomskåda deras själars innersta djup och tala med ett sådant allvar, med en sådan ömhet och sympati och därtill så hoppfullt. För första gången, sedan Jesus förråddes, började hoppet att gry för dem. Ofta såg de allvarligt på sitt sällskap och tänkte, att Han valde just de ord, som Jesus skulle ha valt. Deras hjärtan fylldes med häpen undran och började, att klappa i glad förväntan.
Kristus gick igenom Skrifterna angående allt, som var sagt om Honom och började med Mose – begynnelsen av den bibliska historien. Om Han genast hade gett Sig tillkänna för dem, skulle deras hjärtan ha blivit tillfredsställda. De skulle då, i sin glädjes fullhet, ej ha hungrat efter något mera. Men det var nödvändigt för dem, att förstå de vittnesbörd, som avbilder och profetior i Gamla Testamentet hade burit om Honom. På dessa måste deras tro byggas. Kristus utförde inte något underverk, för att övertyga dem; det var Hans första uppgift, att förklara Skrifterna. De hade i Hans död sett alla sina förhoppningar grusade. Nu visade Han från profeternas Skrifter, att i dem låg det starkaste beviset för deras tro.
I denna Skriftförklaring framhöll Jesus betydelsen av Gamla Testamentet som ett vittne om Hans uppdrag. Många, som bekänner sig vara kristna, förkastar nu Gamla Testamentet och påstår, att vi inte längre har användning för det. Men så lärde inte Kristus. Han värderade Guds ord i Gamla Testamentets Skrifter så högt, att Han vid ett tillfälle sade: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda’” (Lukasevangeliet 16:31).
Det är Kristi röst, som talar genom patriarkerna och profeterna från Adams dagar ända till de avslutande händelserna i världens historia. Frälsaren uppenbaras i Gamla Testamentet lika klart och tydligt, som i det Nya. Det är ljuset från det profetiska förflutna, som låter Kristi liv och lära i Nya Testamentet framstå i all sin skönhet och klarhet. Kristi underverk är bevis för Hans gudomliga natur, men ett ändå starkare bevis för att Han är världens Återlösare, finner vi, genom att jämföra Gamla Testamentets profetior med Nya Testamentets berättelser.
Med ledning av profetiorna gav Kristus Sina lärjungar en rätt uppfattning av, vad Han skulle bli för mänskligheten. Deras väntan på en Messias, som skulle inta sin tron och hävda sin kungliga makt enligt människornas önskningar, hade varit missriktad. Den stod i strid med en rätt uppskattning av det förhållandet, att Han lämnade den högsta ställning någon kunde inneha och intog den lägsta. Kristus ville, att Hans lärjungar skulle få en verklig och sann uppfattning i varje detalj. De måste förstå, så långt möjligt var, vad den lidandeskalk innebar, som varit iskänkt åt Honom. Han visade dem, att den fruktansvärda strid, som de nu ej kunde förstå, var uppfyllelsen av förbundet, som slöts före världens grundläggning. Kristus måste dö, såsom överträdare av lagen måste göra, om de fortsätter i sin synd. Allt detta måste ske, men det skulle inte sluta med nederlag, utan i en härlig, evig seger. Jesus talade om för dem, att varje ansträngning måste göras, för att frälsa världen från synden. Hans efterföljare måste leva, som Han gjorde, och verka, som Han verkade – intensivt och outtröttligt.
Så samtalade Kristus med Sina lärjungar och öppnade deras sinnen, så att de skulle kunna förstå Skrifterna. Lärjungarna var trötta, men samtalet stannade ej av. Levande och trosvissa var de ord de fick ta emot av Frälsaren. Men ännu var deras ögon tillslutna. Då Han talade om Jerusalems omstörtande, såg de på den dömda staden under tårar. De hade fortfarande ingen aning om, vem deras medvandrare var. De förstod ej, att föremålet för deras samtal vandrade vid deras sida, ty Kristus talade om Sig Själv, som om Han vore en annan person. De trodde, att Han var en av dessa, som hade besökt den stora högtiden och nu var på hemresa. Han gick lika försiktigt som de över bergsstigens vassa stenar och stannade, då de stannade, för att vila. Så fortsatte de vägen fram, medan Han, som snart skulle inta Sin plats vid Faderns högra sida och som kunde säga: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matteusevangeliet 28:18), vandrade vid deras sida.
Under färden hade solen gått ned, och innan vandrarna hade nått sin bestämmelseort, hade arbetarna på fälten återvänt efter dagens arbete. Då lärjungarna skulle träda in i sitt hem, låtsades främlingen, att Han ville fortsätta Sin färd. Men lärjungarna kände sig dragna till Honom. Deras själar hungrade efter, att få höra mera från Honom.
”’Stanna kvar hos oss!”, sade de. Han tycktes inte vilja ta emot deras inbjudan, men de upprepade den enträget och tillade övertalande: ”Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’”
Jesus villfor eller gick med på deras begäran och ”stannade hos dem.”
Om lärjungarna inte hade varit så enträgna med sin inbjudan, skulle de inte ha fått reda på, att deras färdkamrat var deras uppståndne Herre. Kristus tvingar inte Sitt sällskap på någon. Han är intresserad av dem, som behöver Honom. Med glädje vill Han träda in i det enklaste hem och hälsa den ringaste varelse. Men om människorna är så likgiltiga, att de inte skänker den himmelske gästen en tanke, eller om de inte ivrigt ber Honom, att stanna hos dem, fortsätter Han. Härigenom gör många en stor förlust. De känner inte Kristus mera, än de lärjungar gjorde, som vandrade med Honom på vägen.
Den enkla aftonmåltiden av bröd är snart tillredd. Den sätts framför gästen, som har tagit plats vid huvudändan av bordet. Nu sträcker Han ut Sina händer välsignande över brödet. Lärjungarna rycker till av häpnad. Deras sällskap sträcker ut Sina händer på samma sätt, som deras Mästare brukade göra. De iakttar Honom på nytt och ser märkena efter spikarna i Hans händer. Båda utropar på en gång:
– Det är Herren Jesus. Han har uppstått från de döda!
De reser sig upp, för att kasta sig ned för Hans fötter och tillber Honom, men Han har försvunnit ur deras åsyn. De ser på platsen, som Den intagit, vilken nyligen hade legat i Sin grav, och de säger till varandra: ”’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’”
Med denna glada nyhet i hjärtat kan de emellertid inte sitta kvar och endast samtala med varandra. Hunger och trötthet är försvunna. De lämnar måltiden, utan att ha förtärt något, och uppfyllda av glädje, går de samma väg tillbaka igen, som de kommit, för att skyndsamt förkunna nyheten för lärjungarna i staden. Vissa delar av vägen är tämligen riskfyllda, men de klättrar över de branta ställena och slinter på de hala klipporna. De ser inte, de vet inte, att de har Hans beskydd, som har vandrat vägen tillsammans med dem. Med sina pilgrimsstavar i händerna skyndar de fram, som om de struntade i vägens faror. De förlorar vägen i mörkret, men finner den igen. Ömsom springande och ömsom snubblande, skyndar de framåt. Deras osedde Följeslagare är tätt vid deras sida hela vägen.

Natten är mörk, men Rättfärdighetens Sol lyser över dem. Deras hjärtan klappar av fröjd. De tycks vara i en annan värld. Kristus är en levande Frälsare! De sörjer inte över Honom som över en död. Kristus är uppstånden! Gång på gång upprepar de detta. Det är ett budskap de för med sig till de sörjande. De måste berätta för dem om vandringen till Emmaus. De måste tala om Honom, som vandrade med dem på vägen. De för med sig det största budskap, som någonsin förkunnats för världen: Ett gott och glatt budskap, på vilket mänsklighetens hopp grundas för tid och evighet.

fredag 24 februari 2017

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 62. Varför gråter Du?

Tidsåldrarnas Längtan

Sextioandra Kapitlet: Varför gråter Du?
Grundat på Matteusevangeliet 28:1, 5-8; Markusevangeliet 16:1-8; Lukasevangeliet 24:1-12; Johannesevangeliet 20:1-20.

Kvinnorna, som dröjt kvar vid korset, väntade ivrigt på, att Sabbatens timmar skulle gå. Tidigt på första dagen i veckan gick de till graven och tog med sig dyrbara kryddor, för att smörja Frälsarens kropp. De trodde inte, att Han skulle uppstå från döden. Hoppets sol hade gått ned för dem, och nattens skuggor hade sänkt sig över deras hjärtan. Där de gick, erinrade de sig Kristi verk och Hans tröstefulla ord, men de mindes inte Hans löfte: ”jag skall se er igen” (Johannesevangeliet 16:22).
Okunniga om, vad som nyss ägt rum, närmade de sig örtagården, och de sade till varandra: ”’Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?’”
De visste, att de själva inte kunde flytta på stenen, och likväl fortsatte de att gå mot graven. Och se, himlen lystes plötsligt upp av en härlighet, som inte kom från den uppgående solen. Jorden skakade. De såg, att den stora stenen var bortvältrad. Graven var tom.
Kvinnorna hade inte kommit till graven från samma håll. Maria Magdalena var den första, som nådde platsen, och då hon såg, att stenen var bortvältrad, skyndade hon iväg, för att meddela lärjungarna detta. Under tiden kom de andra kvinnorna dit. Ett ljus lyste omkring graven, men Jesu kropp var inte där. Då de dröjde kvar på platsen, fann de plötsligt, att de inte var ensamma. En ung man i skinande kläder satt vid graven. Det var ängeln, som hade vältrat bort stenen. Han hade antagit människogestalt, för att inte skrämma dessa Jesu vänner. Likväl lyste ljuset fortfarande omkring honom från den himmelska härligheten, och kvinnorna blev förskräckta. De vände om och flydde, men ängeln hejdade deras steg.
”’Var inte förskräckta!”, sade han. ”Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg! Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda.”
Åter ser de in i graven, och åter hör de den underbara nyheten. En annan ängel i människogestalt finns därinne, och han säger: ”’Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.’”
Han är uppstånden! Han är uppstånden! Kvinnorna upprepar dessa ord om och om igen. Nu behöver de inte längre de välluktande kryddorna. Frälsaren lever! Han är inte död! Nu minns de, att Han, då Han talade om Sin död, sade att Han skulle uppstå igen. O, vilken dag var inte detta för världen! Med hast gick kvinnorna från graven. Med fruktan och med stor glädje skyndade de åstad, för att tala om det för Hans lärjungar.
Maria Magdalena hade inte hört det glada budskapet. Hon gick till Petrus och Johannes med det sorgliga meddelandet: ”’De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.’”
Lärjungarna skyndade genast till graven och fann det vara sant, som Maria hade sagt. De såg linnebindlarna och duken ligga där, men de kunde inte finna sin Herre. Men även här fanns det ett tecken på, att Han var uppstånden. Svepningen var inte vårdslöst kastad åt sidan, utan omsorgsfullt ihopvikt. Var sak låg för sig. Johannes ”såg och trodde”. Han förstod likväl ännu inte Skrifterna, att Kristus måste uppstå från de döda, men han kom ihåg Frälsarens ord, då Han hade förutsagt Sin uppståndelse.
Maria hade följt Johannes och Petrus till graven. Då de återvände till Jerusalem, stannade hon kvar. Då hon tittade in i den tomma graven, fylldes hennes hjärta med sorg. Men då hon vid närmare granskning såg in, fann hon de två änglarna sitta därinne, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan av Jesu viloplats.
”’Kvinna, varför gråter du?’”, frågade de henne.
”’De har tagit bort min Herre”, svarade hon, ”och jag vet inte var de har lagt honom.’”
Sedan vände hon sig bort, till och med från änglarna. Hon tyckte, att hon måste finna någon, som kunde säga henne, vad man gjort med Jesu kropp. En annan röst tilltalade henne:
”’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’”
Med tårskymd blick såg Maria gestalten av en man, och då hon trodde, att det var örtagårdsmästaren, svarade hon:
”’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’”
Om denne rike mans grav var en alltför hedrad plats som vilorum för Jesus, skulle hon själv skaffa en plats åt Honom. Det fanns en grav, som Kristi egen röst hade gjort tom, den grav, där Lasarus hade legat. Skulle hon inte där kunna finna en begravningsplats för sin Herre? Hon kände, att omsorgen om Hans dyrbara, korsfästa kropp skulle bli till stor lindring i hennes sorg.
Då sade Jesus med Sitt välkända tonfall: ”Maria!”
Hon upptäckte nu, att det inte var en främling, som hon hade tilltalat, och då hon vände sig om, såg hon den levande Kristus framför sig. Hon sprang emot Honom, som om hon velat omfamna Honom, och sade: ”Rabbuni!”
Men Jesus lyfte Sin hand och sade: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’”
Och Maria gick till lärjungarna med detta glada budskap.
Jesus vägrade, att ta emot hyllning från de Sina, tills Han fått försäkran från Sin Fader om, att Hans offer var antaget. Han for upp till de himmelska boningarna, och från Gud Själv fick Han den försäkran, att Hans försoning för människornas synder var tillräcklig och att genom Hans blod alla skall erhålla evigt liv. Fadern stadfäste eller bekräftade förbundet med Kristus, att Han ville ta emot botfärdiga och lydiga människobarn och att Han ville älska dem lika högt, som Han älskade Sin Son. Kristus skulle fullborda Sitt verk och uppfylla Sitt löfte om, att ”göra en man mera dyrbar än fint guld, en människa mer dyrbar än guld från Ofir” (Jesaja 13:12, King James Version). All makt i himmelen och på jorden gavs åt Livets Furste, och Han återvände till Sina efterföljare i denna syndens värld, för att meddela dem Sin kraft och härlighet.
Medan Frälsaren var i Guds himmel och tog emot gåvor för Sin församling, tänkte lärjungarna på Hans tomma grav och sörjde och grät. Den dag, som var en glädjedag för hela himmelen, var för lärjungarna en dag av oro, ovisshet och sorg. Deras misstro till kvinnornas budskap är ett bevis på, hur ytterligt svag deras tro var. Nyheten om Kristi uppståndelse var något, som de alls inte hade väntat sig, och därför kunde de inte tro på dess verklighet. Det är för underbart, för att vara sant, tänkte de. De hade hört så mycket om sadducéernas läror och teorier, att begreppet uppståndelse gjorde ett vagt intryck på dem. De visste knappt, vad uppståndelse från de döda egentligen innebar. De kunde inte få något grepp om det stora ämnet.
”Men gå”, hade änglarna sagt, ”och säg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.’”
Dessa änglar hade varit med Kristus under hela Hans liv på jorden som hans skyddsänglar. De hade bevittnat Hans rättegång och korsfästelse. De hade hört Hans ord till lärjungarna. Detta framgår av budskapet till dem. Och de borde ha blivit övertygade om sanningen. Sådana ord kunde endast komma från deras uppståndne Herres budbärare.
”{S}äg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus”, sade änglarna. – Sedan Kristi död hade Petrus varit plågad av samvetskval. Hans skamliga förnekelse av sin Herre, och Frälsarens blick av kärlek och smärtor stod alltid för honom. Och nu fick han en försäkran om, att hans ånger var antagen och hans synd förlåten. Han hade lidit mest av lärjungarna, och därför nämns han vid namn.
”{S}äg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.’” – Alla lärjungarna hade övergett Jesus, och inbjudningen till, att möta dem, inneslöt dem alla. Han hade inte förkastat dem. Då Maria Magdalena sade dem, att hon sett Herren, upprepade hon inbjudningen till detta möte i Galiléen.
För tredje gången sändes budskapet till dem. Efter att Jesus farit upp till Sin Fader, uppenbarade Han Sig för de andra kvinnorna och sade: ”Var hälsade!” ”Då gick de fram och grep om hans fötter och tillbad honom. Då sade Jesus till dem: Frukta inte, gå och berätta det för mina bröder, för att de skall gå till Galiléen, där skall de få se mig” {Reformations-Bibeln}.
Då lärjungarna fick denna bestämda uppmaning, började de att tänka på Kristi ord, då Han förutsade Sin uppståndelse. Men inte ens nu gladde de sig. De kunde inte kasta av sig sina tvivel och sina bekymmer. Även då kvinnorna förklarade, att de hade sett Herren, ville lärjungarna inte tro. De menade, att kvinnorna varit offer för en synvilla.
Bekymren tycktes bara hopa sig över dem. På sjätte dagen under den gångna veckan hade de sett Mästaren dö, denna dag hade de blivit berövade Hans kropp och dessutom anklagade för, att ha stulit den, för att bedra folket. De tvivlade på, att de kunde avliva detta falska rykte, som tycktes sprida sig mer och mer. De fruktade för prästernas fiendskap och folkets vrede. De längtade efter närvaron av Honom, som hade hjälpt dem i alla deras bekymmer.
Ofta upprepade de dessa ord: ”Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” Övergivna och nedbrutna, som de var, påminde de sig Hans ord: ”om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra?’” (Lukasevangeliet 24:21; 23:31).
De samlades i den övre salen, stängde dörren och låste den väl, ty de visste, att det öde, som drabbat deras älskade Mästare, kunde när som helst bli deras.
Och ändå kunde de hela tiden ha glatt sig över vetskapen om Frälsarens uppståndelse. I örtagården hade Maria stått gråtande, då Jesus var tätt vid hennes sida. Hennes ögon var så förblindade av tårar, att hon inte kunde urskilja Honom. Och lärjungarnas hjärtan var så fyllda av sorg, att de inte kunde tro ängelns budskap, eller Jesu egna ord.
Hur många handlar inte fortfarande, som lärjungarna gjorde! Hur månget eko eller genljud har inte hörts av Marias klagande rop: ”’De har tagit bort min Herre… och jag vet inte var de har lagt honom’”! Till hur många ljuder inte Frälsarens ord: ”varför gråter du? Vem söker du?’”! Han är tätt vid deras sida, men deras tårskymda blickar upptäcker Honom inte. Han talar till dem, men de förstår det inte.

O, att dessa böjda huvuden måtte lyftas! O, att dessa ögon måtte öppnas till, att se Honom och dessa öron öppnas till, att höra Hans röst: ”gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda”! Be dem, att inte se in i Josefs nya grav, som var tillsluten med den stora stenen och förseglad med det romerska sigillet. Kristus är inte där. Se inte ned i den tomma graven. Sörj inte som dessa, som är utan tröst och hjälp. Jesus lever, och emedan Han lever, skall vi leva. Från tacksamma hjärtan, från läppar berörda med det heliga kolet låt den glada sången skalla: Kristus är uppstånden! Han lever, för att be för oss! Grip om detta hopp, och det skall hålla själen som ett säkert, beprövat ankare. Tro, och Du skall se Guds härlighet!